Potatisens ursprung

Potatis är en av våra äldsta och viktigaste kulturväxter. Som sådan har den också en lång och spännande historia.

Potatis, Solanum, ingår i familjen Solanacae med ca 1500 olika arter av buskar, örter och slingerväxter, varav de flesta är tropiska. Potatis är en ört. Potatisfrukten eller frökapseln är ett gröngult bär med talrika frön. Bären och den färska blasten innehåller den giftiga alkaloiden solanin, som kan angripa de röda blodkropparna och kan vålla inflammationer i njurar och tarmar. Till familjen hör, förutom potatis, även tomat, paprika och äggplanta samt giftiga växter som spikklubba, bolmört och nattskatta.

Potatisen utvecklas från underjordiska stamskott och utgör växtens vegetativa förökningsorgan. Rätt benämning på potatisen bör därför vara stamknölar (eller jordknölar). En potatisplanta ger därför genetiskt identiskt lika nya knölar. Vid frösådd har man en sexuell förökning varpå genetiskt olika individer bildas.

Potatisen har över 200 vilda släktingar vilket är mer än någon annan odlad gröda har. Dessa växer i olika ekologiska zoner från sydvästra USA till Chile i söder. Från kustnära lågländerna till bergslandskapet i Anderna på flera tusen meters höjd. Man har enligt ”Potatis i Norden” (Nordiska Genbanken, 2001) identifierat två gencentra, varifrån olika arter utvecklats, nämligen i de centrala delarna av Mexiko respektive de höga Anderna i Peru, Bolivia och nordvästra Argentina.

Den gängse uppfattningen har varit att potatisen började sin bana som kulturväxt i människans tjänst redan för ca 10000 år sedan i Sydamerika. Det började i Syd- och mellanamerika. Invid Titicacasjön i Bolivia har man funnit lämningar som tyder på att man odlade potatis redan för ca 10000 år sedan.

Nya rön får oss att skriva om historien. I delstaten Utah i USA har man gjort fynd som tyder på att potatisen fanns i människans tjänst redan för ca 11000 år sedan. Men det var inte den vanliga potatisarten Solanum Tuberosum utan en nära släkting inom Solanum-släktet som heter Solanum Jamesii.

Då arkeologer studerade gamla stenredskap från Escalantedalen i södra Utah fann man mindre stärkelsekorn som hade fastnat i små springor i redskapen. Man kunde datera dem till att vara 10900 år gamla, dvs nästan 1000 år äldre än de tidigare äldsta fynden från Sydamerika.

Solanum Jamnesii växer fortfarande som vildpotatis i sydvästra USA. Den har utnyttjats av lokala indianstammar ända in i modern tid. Knölarna är små, ca 3 cm i diameter. Jamnesii-knölarna har en besk eller bitter smak, och åts ofta tillsammans med lera som devis neutraliserade den beska smaken. Knölarna är mycket nyttiga, innehåller ungefär dubbelt så mycket protein och tre gånger så mycket järn som dagens potatis och växten är dessutom mycket frosttålig vilket gör den extra intressant.

Potatisodlingen utvecklades i Sydamerika

Det var ändock i Sydamerika som potatisodlingen utvecklades. Aymaraindianerna utvecklade över tvåhundra sorter i sina odlingar på Titicacaplatån på ca 3 000 m meters höjd över havet. Den vilda potatisen hade ofta en stark beska och innehöll olika halter av giftiga glykoalkaloider. Indianbefolkningen lärde sig efterhand att välja ut arter vars knölar hade mindre beska och som hade lägre innehåll av gifter. Glykoalkaloiderna ger magont och även andra förgiftningssymtom. Man valde ut flera arter som kunde börja odlas. Arterna kunde korsas inbördes och även med vilda arter vilket hela tiden gav upphov till nya arter och sorter. På så vis kunde man få fram sorter som var lämpade för olika odlingszooner och även för användning i olika maträtter. Enligt ”Potatis i Norden” (Nordiska Genbanken, 2001) har mer än 1 000 olika namn registrerats i Anderna men förmodligen hade en och samma sort olika namn i olika områden.

Varje potatisbonde kunde odla ett stort antal olika sorter, ofta kunde man ha flera tiotal olika sorter på ett och samma fält. Den stora sortrikedomen medförde att man minskade risken för missväxt och svält, alltid var det någon av sorterna som klarade sig och gav skörd.

Potatisen som från början odlades var diploid med 24 kromosomer. Korsning mellan de olika arterna gav till slut upphov till hybrider med dubbla antalet kromosomer. Solanum tuberosum subsp  andigena är en underart som har 48 kromosomer till följd av kromosomfördubbling. Andigena är anpassad till att bilda knölar vid den dagslängd som råder vid tropikerna, dvs på 12 timmar – kortdagsart. En annan underart: Solanum tuberosum subsp. tuberosum utvecklades i Chile och var anpassad till att bilda/sätta knölar vid dagsljuslängd på 16 – 18 timmar, dvs den dagsljuslängd som råder i Europa och då speciellt i norra delen. S t subsp tuberosum kan motsvarande benämnas – långdagsart.

Olika tekniker att lagra potatisen

Indianerna lärde sig också olika tekniker för att bli av med beskan och dels för att kunna lagra potatisen över vintern. Potatis med mycket beska frystorkades genom att den fick frysa upprepade gånger varefter man trampade ur vätskan samtidigt som skalet lossnade. Man placerade sedan potatisen i strömmande vatten för att skölja ur glykoalkaloiderna varefter de fick soltorka. På så sätt fick man fram ”Chunos” som kunde lagras under flera år och som var den perfekta färdkosten under vandringar eller resor.  Enligt vissa källor lärde indianerna sig också av sina lamadjur. Laman åt lite lera samtidigt med potatisen så att leran delvis neutraliserade potatisens beska.

Potatisgudinnan Axomama

Axomama, potatisgudinnan

Potatisen odlades av indianbefolkningen under årtusenden. Potatis var den viktigaste basfödan. Precis som t ex ris eller vete haft avgörande betydelse för andra kulturer i andra delar av världen var potatisen av avgörande betydelse för folkförsörjningen i det kulturellt högstående Inkariket under 1000 talet fram till Spanjorernas erövringar under 1500 talet. Man tillbad till och med en speciell fruktsamhetsgudinna: Axomama. I sina händer höll hon potatisplantor. Vid denna tid odlades potatis från Chile i söder till Colombia i norr.


Potatis – namnet

Indianerna kallade potatisen för ”papa”. Spanjorerna i Sydamerika tog samma namn för potatisen men det gjorde däremot inte spanjorerna i Europa. I stället kom potatisen att kallas för ”patata”. Detta namnet kan härledas till det indianska namnet för sötpotatis som odlades i Karibien. Spanjorerna förstod att skilja på sötpotatis och vanlig potatis men det blev inte så då det kom till engelskan. Där fick både sötpotatis och vanlig potatis benämningen: ”potato”. Svenskans ”potatis” kan härledas härifrån.

Print Friendly, PDF & Email